Om Sveriges Stadsarkitektförening

SSF är en ideell förening av alla arkitekter i kommunal tjänst och andra arkitekter med kommunalt uppdrag inom plan- och byggnadsväsendet. Gemensamt för medlemmarna är att arbeta för en politiskt styrd organisation med ett lagmässigt regelverk (PBL).

Vad vi gör

Den politiska styrningen är speciell och medför förhållningssätt och arbetsvillkor med behov av kollegialt erfarenhetsutbyte. SSF är en viktig arena för detta. Verksamheten inom plan- och byggnadsväsendet är starkt sammanhållande i föreningen, liksom rollfördelningen i byggbranschen. ”Stadsarkitektens” uppgift tolkas olika av olika parter (allmänheten, politiker, myndigheter, m.fl.). Parternas synsätt är inte alltid förenliga vilket utsätter stadsarkitekten för dubbla budskap. Att ge utrymme för diskussion och utveckling inom detta område är kanske SSF:s angelägnaste uppgift.



Föreningens åtaganden:


  • Svarar på remisser.
  • Deltar i centrala projekt och arbetsgrupper.
  • Ger ut debattskrifter.
  • Arrangerar en konferensdag per år.
  • Arrangerar studiebesök.
  • Bollplank för enskilda medlemmar.
  • Hemsidan



SSF:s arbete är helt ideellt. Arbetet i föreningen sköts av styrelsen och av medlemmarna. Därför finns ingen anställd personal och det finns ingen ambition att förändra detta. Det sätter en gräns för vad föreningen orkar med att göra.

Bakgrund

Stadsarkitektföreningen bildades 1924 i Jönköping under namnet ”Föreningen Sveriges Stadsarkitekter, FSS”. Syftet var ”att tillvarata stadsarkitekterna vidkommande intressen”. Medlemskapet stod öppet för alla stadsarkitekter eller annan ”arkitektutbildad kommunal tjänsteman, som innehar en med stadsarkitekt jämförlig uppgift”.


Det rådde vid den tiden ganska stor oklarhet om stadsarkitekternas roll och kompetens och många mindre städer hade över huvud taget ingen stadsarkitekt, vilket inte heller var något krav. Detta var en av skälen till föreningens tillkomst. Därför den förste ordföranden i FSS, stadsarkitekten i Stockholm, Sigurd Westholm, inledningsvis som sin huvuduppgift att verka för en ändring av lagen, så att landets byggnadsnämnder till biträden skulle tvingas att ha kompetenta stadsarkitekter. Detta kröntes med framgång 1931, när kravet infördes i den nya stadsplanelagen och byggnadslagen.


Successivt ökade stadsarkitekternas arbetsuppgifter, vilket självklart blev föremål för föreningens uppmärksamhet, inte minst sedan den tekniska granskningen vid statlig lånegivning tillkommit på 40-talet. Genom statens ökade engagemang i bostadsbyggandet expanderade denna fram till sin kulmen under miljonprogrammet på 60-talet.


Bland de frågor som därutöver sysselsatt föreningen under årens lopp märks byggkrångel, sanering, parkering, general- och stadsplanefrågor, samordning mellan fysisk- och ekonomisk planering, stadsförnyelse, arkitektutbildningen, m.m.


En av de allra viktigaste uppgifterna har i alla år varit bevakningen av lagstiftningen och tillkomsten av allehanda normer. Föreningen har författat åtskilliga yttranden under de långvariga förarbetena till PBL. Exempelvis över att det tidigare kravet på byggnadsnämnderna att ha en stadsarkitekt ej fanns med i det första förslaget. Ordningen återställdes dock och när PBL sjösattes 1987 fanns kravet på arkitektkompetens åter med, om än inte i form av titeln stadsarkitekt.

Tillitsutskottet

Tillitsutskottet inom SSF bildades av några fd styrelsemedlemmar som en uppföljning av ett antal konferenser i början av 2000-talet. Konferenserna behandlade helhetsfrågan, hur får vi till ett stadsbyggande i en splittrad vardag med oerhört många sektorsintressen? Intressena blir fler för varje år i och med att detaljkunskaperna ökar i samhället parallellt med att lagstiftningen och förmågan till avvägda helhetsbedömningar minskar. En talande rubrik på en av stadsarkitektdagarna var De goda viljornas tyranni. Rubriken pekar på svårigheten att gå emot den goda viljan som är suboptimerande.


Diskussionen inom grupperna ledde fram till en debattartikel i tidskriften Stadsbyggnad med sju sammanfattande punkter;


  1. Användningen av stadens fysiska struktur avgör hur hållbar staden är
  2. En hållbar stad kan inte enbart planeras fram, hållbarheten måste växa fram successivt
  3. Hållbarhet är inget fast tillstånd, utan kräver ständig kommunikation och tillsammansarbete
  4. Fragmentering, suboptimering och säkerställande är hållbarhetens fiender
  5. Myndigheter som deltar i planeringsprocessen måste få ett tydligt uppdrag om helhetstänkande
  6. Staden, kommunen måste äga helhetsansvaret för hållbarheten på lokal nivå med prioritet före den statliga nivån
  7. Nuvarande planeringssystem är inte trovärdigt som hållbarhetsinstrument



Tankarna var när de framfördes för tio år sedan relativt nya och har idag fått ett erkännande bl a i statens arbete med Delegationen för Hållbara städer. I delegationens rapport ”Femton hinder för hållbar stadsutveckling” från 2012 tas många av tankarna upp.