Stadsarkitektdagen 2016, 30 september, Malmö Live

Årets Stadsarkitektdag ägde rum på Malmö Live och handlade om den kommunala arkitektens roll, med särskilt fokus på stadsarkitekten. Vilket mandat och vilken plats i organisationen bör stadsarkitekten ha? Och hur ser den vinnande laguppställningen ut? Föreningens nyomvalde ordförande Per Haupt (årsmötet hölls kvällen före) hälsade välkommen. Moderator för dagen var Annelie Norberg från Linköpings Universitet medan Tobias Olsson från Sveriges Arkitekter höll i slutdiskussionen.

Stadsarkitekt Ingemar Gråhamn inledde med att berätta om Malmös program för god arkitektur som bygger på nio formulerade teser. Staden ska bland annat vara ”nära, tät och grön” och satsa på arkitektur som uppmärksammas. Gråhamn nämnde just Live och den nya högskolebyggnaden strax intill som goda exempel. Tyke Tykesson, arkitekt från Malmö Stad, fortsatte på Malmötemat men genom att berätta om gångna tiders stadsarkitekter. De två första i rollen, William Klein och Salomon Sörensen, var danskar vilket indikerar att yrket inte var särskilt väl förankrat i svensk byggnadskultur under 1800-talet. Tykesson menade att stadsarkitektrollen alltid har haft ett varierat innehåll och tog de två danskarna som exempel. Klein var mer tekniskt inriktad och ägnade mycket tid åt att kolla byggnadernas statik, medan Sörensen var mer kreativ och ritade en stor del av Malmös offentliga byggnader. Båda satt på posten i cirka 30 år.

Även Staffan Carenholm bidrog med perspektiv på rollen och lyfte bland annat att stadsarkitekten tidigare ofta ingick bland de tunga förvaltningscheferna, en position som är allt ovanligare. Kanske är detta den enkla huvudförklaringen till att stadsarkitekternas inflytande verkar minska. Ändå konstaterade både Carenholm och flera andra talare att ”stadsarkitekt” fortfarande är ett starkt varumärke.

Under rubriken ”Erfarenheter från landet” berättade fem stycken nu verksamma om egna erfarenheter (Björn Siesjö, Emina Kovacic, Bertil Malmström, Roger Jönsson och Ulla-Britt Wikström) till exempel med avseende på samverkan med politiker samt vilka strategier de försöker använda sig av. Siesjö har satsat på en arkitekturstrategi med en enkel form och Kovacic försöker jobba med arkitekturtävlingar. Kovacic, som arbetar i Karlshamn, lyfte att många mindre kommuner är rädda att säga nej till projekt eftersom det byggs så lite på orten. Malmström, som har jobbat som stadsarkitekt på konsultbasis i flera kommuner, menade att är det svårt att agera strategiskt och långsiktigt utanför organisationen och utan ett tydligt mandat. Vad som är möjligt att ta tag i styrs helt av upphandlingen. Roger Jönsson ville bland annat se arkitekter i fler kommunala roller, inte minst på exploateringskontoren. Wikström berättade att Uppsala har utvecklat en markpolitik som gör det enklare att ställa krav och höja kvalitén på det som byggs. Hon påpekade också hur tröttsamt det är att ständigt få läsa i tidningen att planprocessen utgör en stoppkloss för bostadsbyggandet, när det är helt uppenbart att så inte är fallet. Väldigt många kommuner har till exempel byggrätter som inte utnyttjas.

Ett av de mest uppskattade föredragen hölls av Kristina Grange, forskare från NMBU i Oslo. Hennes forskning visar på en likartad utveckling i flera europeiska länder där planering, som ska vara strategisk och proaktiv, sägs vara grundläggande för att lösa viktiga samhällsproblem, samtidigt som många politiker och opinionsbildare kritiserar planerarna. Grange pekade på en paradox: intresset för planering ökar generellt medan tilltron till planeraren minskar. Ett tidigt exempel är retoriken från New Labour i slutet av 1990-talet där själva ”planerarkulturen” lyftes som ett hinder för en positiv samhällsutveckling. Flera utredningar pekade på bristande kunskap i planerarkåren och slog fast att yrkesgruppen var ”demoraliserad”. Idag finns lagstiftning i Storbritannien som innebär att planering kan läggas ut på privata aktörer om en kommun inte levererar. Den negativa retoriken mot kommuner och planerare känns igen både från Sverige och Danmark.

I Sverige har cirka 40 utredningar om planering och byggande genomförts sedan 2010 och planprocessen anges ofta som ett hinder för byggande. Flera av dagens talare ansåg att detta är direkt missvisande och pekade bland annat på att många kommuner faktiskt har en betydande planreserv. Är det inte egentligen självklart att det går snabbare att planera än att bygga?

En fråga som måste ställas är hur det egentligen gick till när planeraren och stadsarkitekten gick från att vara de som skulle bygga samhället och lösa bostadskrisen på 1960-talet till att vara de som idag påstås hindra bostadsbyggandet? En reflektion som kan göras efter dagen är att det verkar finnas ett intresse att bryta den här utvecklingen, till exempel genom att debattera och lyfta det positiva som planering och bygglovhantering bidrar med. SKL framhölls som en huvudaktör för att föra fram den kommunala sfärens nytta, men flera menade också att SSF kan spela en roll, till exempel genom de medlemsmöten som initierats under verksamhetsåret.

Flera talare var negativa till fler så kallade liberaliseringar, som till exempel idéerna om att man ska kunna gå direkt till bygglov från en översiktsplan. En sådan förändring riskerar både att sänka kvalitén och är rättsosäker för mark- och sakägare. En annan diskussion som fördes är vad som kommer att hända när många beslut kanske flyttas från detaljplaneprocesserna direkt till bygglovsskedet, när majoriteten av bygglovhandläggarna saknar kvalificerad arkitekturkompetens? Blir våra städer verkligen bättre av det?